Jag står ensam i mörkret. Jag faller och faller. Försöker greppa tag i något som hindrar smärtan. Fumlar med handen, förlorar greppet och faller återigen helt ensam genom mörkret. Vem är det som bestämmer hur jag ska lida? Vem kan jag vända mig åt? Vem kan jag beskylla? Vem kan jag tacka? Frågorna snurrar. Finns det svar? Vem har svaren? Jag. Ingen mer än jag har svaren på frågorna, eftersom jag ställer dem till mig själv. Jag är ingen mindre än den som kan ändra på mig själv. Det spelar ingen roll hur många blickar, röntgenögon som genomskådar mig varje dag. Ord spelar ingen roll hur många hårda, fula, otacksamma och elaka ord som slår mig i ansiktet varje dag. Inget av det kan ändra på mig. Varför skulle jag ändra på mig? Av vilken anledning? För att alla andra vill det? För att du vill det? Är du jag? Kan du ändra på mig? Självklart inte.